igår kväll så fick jag lämna sjukhuset igen efter att medicinerna hade gjort sitt - stoppat värkarbetet! Känns gött men ändå inte. Hade lust att bara gråta resten av dagen och det gjorde jag väl delvis också.. Allt känns lite förvirrande just nu. Man var ju inställd på en möjlig tidig förlossning i tisdags, men hade ändå önskan om att den INTE skulle komma än, eftersom den ju inte är såpass färdig som den borde vara.. Onsdag eftermiddag, när min rumskompis, hennes familj, John & jag satt och fikade på vårt rum så kom det in en trevlig tjej från neonatalavdelningen och berättade lite om hur det går till när man föder för tidigt, vad som händer med barnet och allt sånt.. Hon hade med sig en pärm med bilder på bebisar med massa slangar och mätapparater kring sig, som låg i kuvös eller under en UV-lampa.. Det såg så hemskt ut men man vet ju att detta behövs för att säkerställa att barnet mår bra och håller sig vid liv! Viktigt var också att hon nämnde att det inte BARA gällde förtidigt födda, utan att det faktiskt är en del "vanligat födda" bebisar som behöver lite extra koll/ vård. Jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar och bara grät det sista.. Tanken om att föda, om att föda förtidigt, att få ett barn.. allt på en och samma gång, var bara för mycket!