Fitness is my Life, Í will Squat untill I Die!

Det här inlägget började som ett litet kort mejl till min vän, min underbara J som alltid fyller mig med positiv energi, som vet vad jag behöver, som tar mig för den jag är och som alltid har ett gått råd i bakfickan, som drar mig ur sängen, in på gymmet, tidigt på morgonen! Jag skrev och skrev, ville egentligen något helt annat men kände att det bara rann ord ur mina fingrar.. tills jag insåg hur mycket jag faktiskt hade skrivit, och framförallt VAD jag hade skrivit! Att jag vid nuläget även hade gråtit så mycket att jag knappt såg skärmen! Sen tänkte jag 'Skackars hon som ska behöva läsa om mitt elände...' Men det är sånt vänner är till för, är det inte det? De tar dig för precis vem du är, vilket skick du än befinner dig i så tar dom din hand, ger dig en kram och viskar i ditt öra: 'Du är stark' Hej Söt <3 gick det bra på gymmet? saknar Dig! Jag har ju fått Thors ögongrejs (såklart) plus lite halsont som sagt, lite mycket nu tror jag så kroppen säger ifrån på det viset. Jag är helt slut på energi, jag klarar inte ens av mina egna barn för tillfället. De dansar mig på huvudet, båda två, äter aldrig, bråkar och skriker konstant, sover urdåligt, är en pina att byta blöja på och klä på... jag skulle kunna fortsätta... BVC säger *det går över* men det har dom sagt länge.. grejen är att´: jag orkar faktiskt inte längre! Allting här hemma krånglar: Toaletten, disk- och tvättmaskin, vattnet överhuvudtaget...Det har ju inte varit drickbart sedan oktober så jag har konkat hem vatten, både köpt och fyllt på vatten lite här å var i vattendunk.. Jag känner mig konstant matt, sjuk och orkeslös, samtidigt har jag ändå en himla varm och go känsla inom mig. Jag är inte bitter, bara väldigt ledsen och besviken över hur sak och ting har blivit. Jag är ju glad och positiv annars. Allting ordnar sig till slut. Det brukar det göra! Men just nu är allting bara för mycket. Och den känslan att man sitter ensam och övergiven (arbetslivet) är så tung och jobbig att allt emellanåt, endast några minuter, känns oändligt meningslös och förjävlig! Jag vet att jag inte är ensam, jag har mina vänner, mina hjärtan, nära mig. De är endast ett telefonsamtal, 10 minuters bilresa ifrån mig. Men det känns inte rätt att åka och gråta ut sig hos någon när andra människor har det så mycket värre.. Jag har mycket, ändå så lite.. Min mamma är borta, väck... Min Pappa har jag inte hört ett pip av i flera månader... Inte mina syskon heller... Att inte ha något jobb, och någon säker inkomst, tar hårdare på mig än vad jag trodde. Att behöva knacka på hos socialtjänsten och be om pengar, att behöva söka bostadsbidrag och att behöva sätta sig hos arbetsförmedlingen är fruktansvärt! Att, av personer som verkligen inte känner mig, bli så otroligt dum- och latförklarad är inte snällt! Mår man inte dåligt sedan innan så gör man det ju garanterad efter första mötet! De vill inte ge mig en krona förrän jag har länsat mina (förståligt) och barnens (inte förståligt) sparkonton. Pengar som inte bara jag, utan deras familj och släkt har sparat ihop på två konton, pengar som inte ens är ämnade till mig eller dem (just nu) utan ett startkapital till senare i livet (studier, körkort...) Jag är allt annat än lat! Jag har helg jobbat varannan, nästan varje helg sedan William var 5 månader, Jag har jobbat tills nån gång i mitten av Thors graviditet. När även han var 5 månader började jag helgjobba IGEN, denna gången (alltså hela 2013) nästintill varenda helg, jag tror att jag har jobbat 45-48 helger förra året. Det är inte så fantastiskt om man tänker efter.. Resterande dagarna på veckorna har jag suttit ensam hemma med mina barn och varit mammaledig - för övrigt har jag alltid sommarjobbat HELA sommarloven sedan 2006, jag har aldrig slösat pengar eller tackat nej till jobb, ALDRIG! Jag har flyttat från Arvika till Strömstad för att jag fick jobb här (där jag för övrigt, ganska ofta, jobbade nästan dygnet runt och knappt gjorde annat än jobba och sova) Jag blev till och med månadens anställd en gång! Och nu kommer då fröken socialtjänst och menar att jag möjligtvis saknar arbetsmoral och har samarbetssvårigheter eftersom jag inte har klarat av att skaffa mig något fast jobb sedan gymnasiet... Jag är besvärlig, jag är bekväm och borde anstränga mig mer. - Jag undrar då vem som saknar arbetsmoral, med tanke på bemötandet jag fick..? Någon kanske är trött på sitt eget jobb? 'VEM vill anställa när det går fint att låta ungdomar glida runt på säsongsanställning, extra vid behov och återigen säsongsanställning? Eller sedan en gravid kvinna? Eller en som är gräsänka på veckorna (numera ensamstående mamma) och ingen dagisplats till barn? Var skulle jag ha gjort av barnen under tiden jag jobbade?' - Men det hade hon inget svar på. Nej, hon tyckte att jag behövde komma ut på PRAKTIK för att lära mig att SAMARBETA MED MÄNNISKOR, hur det går till på ett arbete (upp på morgonen, komma i tid, prestera, osv...)!!! Förstår ni att man blir lite, jämt något frustrerad, jag totalt jävla lack på människan, när de vill stoppa mig i arbetskläder med tryck: SAMHALL på?! ( Inga fördomar - men hallå???) Jag vet inte var jag har trampat snett, men någonstans klaffar inte det hela... Den situationen jag befinner mig i nu är helt absurd, jag känner verkligen inte igen mig i detta läge och har noll koll på HUR jag skall komma ur det här... Det känns som om jag står på ett stort isflak, precis så stort att jag skulle kunna göra några ordentliga Squats på det, och ingen försöker hindra flaket från att driva iväg, ut på oceanen och tina.. Fitness is my Life, Í will Squat untill I Die


Kommentarer
Anonym

Hoppas allt löser sig, och behöver du hjälp får du säga till,


P.P

2014-02-06 @ 17:27:58
Johanna

<3 <3 <3

2014-02-06 @ 22:03:35


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

home is where your heart is

Träningsblogg!

RSS 2.0