I am titanium!
Lite så känns det just nu. Jag faller i allt djupare hål med jämna mellanrum men lika förbaskad orkar jag ta mig upp ur dem - själv!Jag undrar dock hur länge jag klarar det?!Någon gång måste ju kroppen och psyket säga ifrån känns det dom!Jag är överlag en väldig känslostyrd individ som snabbt snubblar över eller lyfts upp av dem. På tyska säger man " Wo ein Wille ist, ist auch ein Weg" (När viljan finns så finns det även en väg, typ..) jajaMen detta ordspråket leder mig lite var som, nej, det är faktiskt min motto! (mitt?? shit the same, ni fattar)Jag har viljan, en otrolig stark dessutom, annars hade jag väl redan hoppat från närmaste bro antar jag. Jag har mycket fint runt mig men allt för mycket dåligt dom drar mig ner ta mig fan hela tiden!!Hadeinte jag den där viljan att sträva efter lycka, att sträva efter det som får mig att vara lycklig så skulle jag förmodligen fortfarande sitta i min lilla 2a i Kläddbol - arbetslös och lat!Vad är det som gjorde att jag tog steget utanför bubblan? Som fick mig att resa mig ur depp träsket, ur arbetslösheten, ur den dåliga miljön och umgängeskrets jag befann mig i??Inte mina morföräldrar, inte min far, inte min mor, ingen vän, inte någon mindre än JAG SJÄLV!Jag är dock oerhört tacksam att jag fick bo hos mormor å hennes gubbe i några veckor innan jag hittade ett rum ute i Näsinhes skogar :-) och nej, dom gömde mig inte, jag valde själv att bo där och inte höra av mig till någon!!Fortsättning följer...
Kommentarer
Trackback
