Jag har i 23års present fått min efterlängtade Symaskin! Detta var i oktober.. Ännu har jag inte haft möjlighet att sy en endaste millimeter tråd i tyg!! Hemskt. Men när skulle jag hinna med att packa upp och lära känna skönheten? Ens sitta och sy i lugn och ro.. ? Förmodligen när jag blivit pensionär.. Nej, så illa får det väl inte vara. Det kittlar i hela kroppen varje gång jag tänker på min stackars symaskin som står så snällt längst ner i bokhyllan och väntar på mig.. Ni anar inte hur mycket jag längtar efter någon egentid!! Men det blir det nog dåligt med framöver också då det bara är sisådär 6 veckor kvar tills Liten No.2 skall titta ut :-) Jag längtar samtidigt som jag känner mig så instängd som aldrig förr när jag tänker på dom kommande månaderna. Knepigt läge, men det är nog bara att härda ut antar jag, som med allt det andra jag måste ta itu med, varken jag vill eller inte. Det kändes så fantastiskt skönt för inte alls länge sedan. Allt började ljusna, bitarna föll på plats och energin kom tillbaka :-) Men på något sätt så är det alltid någon eller något, inte alls stort, som tar andan ur mig snabbare än snabbast, och gör att jag släpper allt jag precis hade hunnit plocka upp igen.. Ni anar inte hur mycket jag hade önskat mig två bekymmersfria graviditeter.. Det (för mig) allra allra största i livet har blivit så otroligt överskuggad av så mycket annat tråkigt bôs så jag bara vill gråta när jag tänker tillbaka på den tiden, fast jag tycker att detta har varit den härligaste tiden i mitt liv. Jag undrar när jag ska få vara mig själv, bli förstådd, sedd och lyssnat på igen.

Jag är inte deppig, bara otrolig trött på att inte kunna få sträcka på mina egna vingar!