Jag har ännu inte haft några större tankar kring detta, men hur blir livet som tvåbarnsmamma egentligen?

Och hur förändras allas statusar, uppgifter, dygnsrytmen, kraven på mig, J och William.. Och den lilla bebisen? Eller förblir dom exakt som dom är?

Jag vet med mig att många, om inte alla, har ställt sig den frågan och fått svar på den med tidens gång. Dock tror jag att jag har helt andra funderingar än vad dom flesta brukar ha.

Jag kom på det precis nu när jag såg att det börjar närma dig 30 dagars gränsen.. Jag börjar ärligt talat att bli riktigt nervös inför "komma hem" tiden! Ingenting är färdigt (det kan det iofs inte ens bli hur man än vrider och vänder på pinnen..) Några kläder har jag ju köpt, ett babygym och en bilbarnstol. Och där tog det slut. Rummet står fortfarande helt tomt, vaggan står i sovrummet. Där ligger det en liten hög med bodys och en av mina gravidmagar som ännu inte kommit upp på väggen igen efter renoveringen i sovrummet.. Åter igen befinner jag mig några veckor inför förlossningen och här hemma härjar det ett ogenomskådligt kaos a la Flyttlass (eller inte) Kan ni tänka er hur psykiskt påfrestande det är att i 1,5(!!!) års tid inte veta om man skall "landa" eller packa??! Det är väl också därför jag aldrig har kommit tilrätta här i huset eftersom det alltid har talats om flytt men ändå inte, så JAG har inte haft lust att lägga ner energi på att göra mig hemmastadd och sedan behöva flytta igen,, som vi redan har gjort 2 ggr tidigare år 2010! Det måste få komma ett slut snart, annars bosätter jag mig i en koja i skogen och kommer aldrig mer ut! :-)

Allt detta ger mig en olustig känsla av att jag kommer att vilja vara kvar på sjukhuset med lilla Bebisen så länge det bara går för att fly kaoset här hemma. Mot min vilja dock..

Ifrån allra första början hade jag en dröm om att få föda hemma i en pool. Det har alltid varit en stor önskan. Men det var inte att tänka på eftersom vi bor långt ifrån sjukhuset, inte hade kommit tillrätta här hemma då och jag inte kände mig hemmatrygg här heller. Också har graviditeten varit lite orolig och främst av allt var jag förstföderska. Så denna här gången hade jag övervägt att ändå prata med BM om detta lite mer detaljerad och det såg lovande ut gällande hemförlossning.

Utklipp: Du måste bl a vara omföderska, tidigare förlossningar ska ha varit normala, din nuvarande graviditet måste vara normal och det får inte finnas några medicinska riskfaktorer. Det är t ex inte tillrådligt att ha en hemförlossning om du tidigare förlorat mycket blod efter förlossningen eller väntar tvillingar. Men förutsatt att graviditeten är normal finns inga bevis som säger att det är mer riskabelt för kvinnan eller barnet att föda hemma.

Men det stödet jag hade förväntat mig fick jag av ingen mer än min BM så där försvinner en stor dröm, en önskan jag haft sedan jag visste vad "föda barn" var för något, ut i mörkret.. Det kanske är bra också, jag vet inte. Tänk om man hade någon som kunde svara på alla ens frågor.. :-)

Så jag undrar, hur blir det när vi 3 blir 4 när så många inblandade redan styr mitt liv och mina egentligen egna val?