För två timmar sedan fick jag en liten skräckupplevelse som ändå gjorde mig aningen glad.
Jag trodde vattnet hade gått, har legat och försökt känna efter, men det verkar vara falsk alarm. Sammandragningarna är ingte hårdare än vanligt.
 Sist kom inte värkarna igång förän efter två timmar så det är säkert ingenting att oroa sig för.


Här är vi, magen & Jag

Det är nu 27 dagar kvar
Jag hoppas på bara 2 veckor till, sen så får den faktiskt komma ut!
Jag är så less på mina hormoner, min rygg, mina exem
och att inte kunna sova på magen och 1000 andra saker därtill!

Nej, faktiskt så tar den mysiga gravidtiden fortare slut än själva graviditeten.
Och att då inte kunna ha peppande och förstående människor omkring sig gör saken till ett mindre helvete!

Några kanske känner igen sig!?

Idag var en sådan dag. Eller ja.. Egentligen har hela veckan gått åt att sitta deppigt i ett hörn och gråta för fulla muggar varannan timme. Livet är hårt, och då är det skönt att kunna glädja sig åt den lilla människan som då kommer till mig, petar på min näsa, kramar mig hårt och villkorslöst och säger "DaDa?!"

Jag undrar var jag får den energin ifrån som låter mig fortsätta hoppas på en bättre framtid?
Så många bakslag, så många besvikelser genom åren.. Men ändå står jag lika kraftfull, fylld av energi och hopp, och skriker ut: "Kom och ta mig om Du kan!!"


På sätt och vis. När tankar blir till ord blir det sällan bra på "papper", ialla fall när jag skriver..

Nu får ni sova så gott, KRAMAR ♥

 En något tydligre bild