Välkommen till mitt nya "HEM" eller nått.. Första natten har varit sådär. Nya lukter, nya ljud, en något känsloförvirrad mamma och en lite orolig liten vovve har inte varit det lättaste att hantera för lilla Fisen! Hade jag kunnat undvika en sådan här situation hade jag mer än gärna gjort det. Vem vill inte ha det perfekta familjelivet lixom!? Men nu sitter vi här, 2 tjejer 2 barn, 3 katter och en hund i en lagom stor 2:a mitt i stan! Jag saknar min säng, mitt tvrum, mitt ljusa kök och att bara kunna öppna dörren till trädgården och släppa ut hunden.. Inte minst saknar jag att snubbla över J's kläder som ligger lite överallt, hans lukt och bara närheten av honom i hans saker. Efter bara en natt hemifrån.. Underligt kan man tycka, men så är det. Jag har aldrig påstått att det inte finns några känslor kvar, jag älskar honom till månen och tillbaka. Ja, han är mitt livs stora kärlek, den fina mannen! Vet han om det? Jo då, jag tror det. Men någonstans har vi kört fast! Ska jag vara ärlig så går jag fortfarande efter snart 2 år och är lika kär, om inte mer, som den dagen vi blev tillsammans! Om inte annat så har känslorna bara växt i takt med min lilla gravidmage och bara fortsätter växa nu när William har gjort oss komplett! Var knakar det då kan man undra? Jo, jag själv känner mig överflödig, tråkig, ful, hängig, utmärglad, sur, ledsen, tom, ensam, övergiven och ibland så himla värdelös så det skriker om det. Skall det vara så? NEJ! Där har vi en vääldig öm punkt. Min lösning på detta är att: Är man ensam så kan man inte förvänta sig någonting av någon. Inte heller bli besviken om man inte får det man gärna hade velat få