Nu sitter jag här igen, vet ej när och om jag ska ta mig härifrån in till mitt "nya" hem i lilla Strömstad.
Det har varit helg och som många vet så har jag börjat jobba varannan helg nu trots amningen så jag pumpar en gång på jobbet. Jag verkligen vägrar sluta amma verkar det som :p det finns någon sorts trygghet i det för mig som inte går att beskriva. I och med att allt runtikring mig är så himla struligt så antar jag att det är min lilla värld, denna där amningsbubblan jag aldrig vill komma ur!
Hur som helst har jag då sovit hos J igen hela helgen och det verkar gå bra. Lite smågnabb ossemellan blir det ju ibland men sånt hör ju till livet vill jag påstå, eller??
Å andra sidan är jag ju så himla social av mig och mår toppen av att bo i stan nära mina kära :) Jag har liksom börjat vissna inombords sedan jag flyttade ut hit till gården har jag märkt.. man blir så glad och till sig när någon väl kommer så man verkligen överfaller personen med ord och tal så jag blir jämt rädd för mig själv så fort det kommer någon! Desperat??
Jag vet int när jag ska orka packa ihop och åka härifrån, jag vet inte om jag ens orkar göra det?? Själv har jag länge levt i flyttlådor, påsar, bilar och små skrubb.. Men nu har jag faktiskt en liten bebis med mig som också börjar bo i påsar, kartonger och diverse skötväskor.. Både han och jag har dubletter av diverse saker (blöjpaket, våtserveter, kläder, salvor oljor, krämer, tandborste.. ALLT!) Ett här och ett där..

När jag sitter och skriver om det låter det som om jag vore världens dåligarse morsa som drar runt och velar såhär mitt i livet, faktum är att jag vet verkligen inte vilken väg jag skall ta, vad ska jag stå ut med , vad ska jag kämpa för.. Är det värt det??


Jag säger som så många gånger innan att jag känner mg så ensam och övergiven man bara kan bli!

Tro mig m jag säger att jag försöker luska ut något som hjälper! Men jag har lixom kört fast.. Någonstans!
I fredags fick jag mig en rejäl tankeställare när det gäller mitt beteende, min rädsla att leva någon annans liv. Ja, det är så det är. Jag befinner mig i en situation som jag själv har sagt (så länge jag kan minnas) jag aldrig i livet vill hamna i! Men det som sker är att jag - till punkt och pricka - följer min absoluta NEVER DO THIS - list!!

VARFÖR?? kan man ju undra.. Varför är jag så dum och gör detta?? Ja, tyvärr kan jag inte påverka detta på något vis mer än att jag klipper och går min egen väg, men det vill jag ju inte. Jag älskar min John till månen och tillbaka.. Runt hela jorden och så mycket mer!!

Jag kan inte gå djupare än såhär nu för tillfallet, men jag kommer nog skriva mer om detta skulle jag tro. Det känns som om det här kommer bli som en stor utredning om mig själv, mitt liv och mig som person.. Jag ska vränga in och ut på mig själv!
När jag egentligen bara vill få en person till att prata lite mer ..