Hur var det där med att precis ha blivit mamma och att ha varit mamma ganska länge eller ett tag? Blir man avtrubbad, kärleksblind och van vid det underbara man har i hemmet, eller också redan har flyttat hemifrån? Det sägs att Vi förstår inte våra föräldrars kärlek förän vi själv har blivit föräldrar! På andra sidan undrar jag då ibland varför vissa personer behandlar sina barn, nära och kära, på det viset dom faktiskt gör. Borde vi inte visa dom var och varannan dag hur mycket dom betyder, hur tacksamma vi är och hur bra vi faktiskt har det!? Att få barn är inte för alla någon självklarhet. Men kan man någonsin "klassas" som någon rutinerad förälder? Jag menar, ingen dag är ju den andra lik, hur fina och välplanerade rutiner vi än har så går det inte att styra över våra små gryn! Och bara för att man "har varit med ett tag" är det väl inte så att man inte kommer ihåg den första tiden eller har glömt hur det var när vi själva precis blivit föräldrar!? Här var det en trött Bebis som somnade ifrån frukostgröten :-) eller ska man sluta kalla han för Bebis snart tro? Med alla småsmå nyfödda runtikring mig så känns det som att han inte är sååå liten längre, jag menar, han ligger ju inte lealös på golvet längre precis och vet för det mesta vad han kan göra med dom flesta av sina rörliga kroppsdelar.. :-) Jag känner mig som den där tråkiga rutinerade småbarnsmamman, jämfört med mina nybakta & gravida mammaväninnor.. Hon vet ju redan, hon har hunnit bli van, för henne är det inget nytt längre. Det lilla knytet som för sisådär 8 månader lades upp på min mage för första gången, helt våt och varm, lite klibbig och blodig om huvudet.. Ja, det var en upplevelse må jag säga. En upplevelse som är himla svårt att förstå att man har varit med om. För 7 månader och 3 veckor sedan.. 237dagar.. Nästan en hel graviditet :-) Det jag ville ha sagt var det att hur många barn man än har och hur gamla dom är är så glömmer en mor aldrig den känslan hon fick inne i förlossningssalen, ibland hemmet, bilen eller något senare.. Man blir lika varm i hjärtat när man låter tankarna flyga tillbaka, som första sekunden man officiellt blev mor till ett litet barn man länge burit i magen :-)