inatt slog det mig - mer än någonsin - att jag skall bli mamma. Jag, Sanja ska få en liten bebis, ett barn. Tillsammans med min underbara John skall vi få en liten muffins vi bakat tillsammans.. Det känns helt overkligt, otroligt omöjligt, men det är sant! Vi skall bli föräldrar :) Ju närmare det kommer desto gladare blir jag, men med glädjen växer oron över många anndra funderingar:

Jag har svaren till alla mina frågor, egentligen, men ändå så funderar jag sååå himla mycket över allt detta dagligen och vet helt enkelt inte vad som är rätt och vad som är fel.. Det finns iofs inget RÄTT eller FEL i att bli/ vara en bra förälder. Man kan lyssna på andras åsikter, tips och råd.
Det finns bra och mindre bra sätt och många olika åsikter om ALLT! Men var och en får hitta den bästa vägen för sig själv och sin egen familj.. familjen ja, nu blir vi en egen liten familj. Helt otroligt och såååå långt bort i mina föreställningar. Varför känns det så långt bort - så overkligt?? Även fast det bara är några veckor kvar, inte alls länge till vi ska bli just detta, en familj!

Jag känner en otrolig stark kärlek till barnet i min mage. dock har jag aldrig räffat den personen  förut, men egentligen har jag gjort det - i John & Mig! Den känns helt naturlig att ha med sig, att prata med den och att ta hand om den - ja, redan nu tänker man ju på allt man gör och äter:

• "Hur mår Du?"
• "Är detta bra för Dig?"
• "Gillar du detta?"
• "Är allt ok där inne?"

Jag längtar så otroligt mycket efter att äntligen få träffa DIG! Ändå så älskar jag så otroligt mycket att ha DIG i min mage så jag skulle helst aldrig vilja släppa DIG ut därifrån! :)

Så sakta men säkert börjar jag förstå min egen mamma. Mer och mer för varje dag. Allt hon har gjort för mig, allt hon har sagt till mig. Allt detta, av ren kärlek!
Ännu mer förstår jag mig på relationen mellan mamma & mormor - min mamma och hennes mamma.. Vad livet är oförutsägbart och helt fantastiskt! Vi borde leva mer i NUET och inte titta ochlängta så mycket framåt - det är så mycket vi går miste om då..

Bebisen i magen - om Du nu är en Han eller Hon så älskar jag Dig - så otroligt mycket!
Det är en annan kärlek än jag känner för John. Inte mer och inte mindre. Lika mycket fast på ett annat sätt :)
Samma känsla får man säkert om man skulle få ett till barn, där många undrar

• kan jag älska det andra barnet lika mycket?
• kommer jag att älska det andra barnet mer än det första?

För precis så tänkte jag för inte allt för länge sedan om min kärlek till John! Kan jag älska han lika mycket sedan som jag gör nu? Kommer jag att glömma bort att ge han kärlek? Eller ens visa en gnytta av intresse när det händer något så stort i mitt liv, med min kropp, inom mig..?

Men det kanske blir tvärtom, tänkte jag. Barnet kanske inte får nog med värme och kärlek.. Tänk om jag skulle glömma bort bebisen?!?!

Så dåligt jag har mått pga detta - mina konstiga tankar.

Men NU vet jag att det finns så många olika sätt att älska på, att visa sin kärlek på, att njuta av livet och överväldiga olika situationer - ensam eller tillsammans <3
Jag är inte rädd för dom frågorna längre!

Idag vet jag svaren!
Idag är jag smartare än vad jag var igår och min kunskap om livet kommer bara att öka och jag kommer att få så många mer svar på alla livets frågor, ju äldre jag blir.

Ibland vill man vrida tillbaka tiden och göra saker annorlunda - men VARFÖR?? Jag lever ÄN IDAG så allt som har hänt i mitt liv bra som dåligt, roligt som tråkigt har ju bara gjort mig starkare och smartare!
Jag skulle INTE vilja gå tillbaka och ändra på något!
Jag skulle kanske bara gå tillbaka och viska i örat på några personer hur mycket dom betyder/ betytt för mig, säga TACK eller bara ge dom en varm kram! Men det kan jag inte göra idag.
Vissa finns inte bland oss längre, andra har stuckit och resten är det bättre att låta vara ifred.
Livet är som det är.
Men Ni som betyder något, Ni borde veta, men kanske inte tar åt er ändå.

---