2 nätter på Antenatal avd..
Nu gör jag en liten fuling och bloggar från mobilen.. :s Nej, mobilerna får inte användas här inne, men det gör min ROOMI och jag ändå, hihi
Hon har iofs kopplat in telefonen och pratar med allt och alla HELA TIDEN, men det gör inte mig något. Jag är inte själv och det är det som känns underbart just nu! Hade jag haft ett enkelrum här på sjukhuset som dom andra 2 så hade allting varit betydligt jobbigare!! Vi som ligger här har fått starka tidiga värkar och löper risk att föda för tidigt het enkelt.. Själv är jag kvar för övervakning och lite sånt eftersom det är 2 timmars bilväg på E6an för oss och det skulle vara onödigt att behöva åka från och tillbaka för varenda värkperiod som kommer.. Så nu ligger jag här, andra natten..
Grejen är den att bebis hade tänkt sig att komma redan, alltså 6! Veckor för tidigt.. Vilket i sig inte är något större problem då eftersom fisen är frisk för övrigt och väger precis det den ska, 2,4kg MEN - jag är i vecka 34 (33+3 idag) betyder alltså att dom MÅSTE stoppa värkarbetet för mig så länge jag inte gått 34 fulla veckor.. Jag balanserar alltså på 4 förbannade dagar och det känns verkligen PIPP!!!
Ja, meningen är att den skall grädda i 40! Veckor, men vill den ut så vill den ut! En annan sak är smärtorna jag själv har fått uppleva med lite hopp om att JAG STÅR UT MED DETTA, DEN KOMMER JU SNART... Näh, då ska dom stanna upp allt och låta mig gå och vänta i några veckor till???
Det är det som känns jobbigt. Jag vet att det är för barnets bästa pga lungorna och den växer ju till sig mycket bättre och snabbare i magen.. Men Å anda sidan är det som att mitt på Julafton komma på - VI FLYTTAR DAGEN FRAMÅT NÅGRA VECKOR! När man precis börjat riva loss pappret på den förstå julklappen..
Jag vill inte gå länge till med värkar och veta att jag måste gå igenom allt detta EN GÅNG TILL.. När jag ändå redan var på väg.. Jag är öppen och bebis ligger perfekt, men vad ska man göra när det är som det är.. Jag är helt enkelt bara frustrerad, trött, utmattad och rastlös för tillfället.
Förstår ju varför dom gjort som dom gjort.
Huvudet hänger med - men känslorna gör inte alltid det..
Hon har iofs kopplat in telefonen och pratar med allt och alla HELA TIDEN, men det gör inte mig något. Jag är inte själv och det är det som känns underbart just nu! Hade jag haft ett enkelrum här på sjukhuset som dom andra 2 så hade allting varit betydligt jobbigare!! Vi som ligger här har fått starka tidiga värkar och löper risk att föda för tidigt het enkelt.. Själv är jag kvar för övervakning och lite sånt eftersom det är 2 timmars bilväg på E6an för oss och det skulle vara onödigt att behöva åka från och tillbaka för varenda värkperiod som kommer.. Så nu ligger jag här, andra natten..
Grejen är den att bebis hade tänkt sig att komma redan, alltså 6! Veckor för tidigt.. Vilket i sig inte är något större problem då eftersom fisen är frisk för övrigt och väger precis det den ska, 2,4kg MEN - jag är i vecka 34 (33+3 idag) betyder alltså att dom MÅSTE stoppa värkarbetet för mig så länge jag inte gått 34 fulla veckor.. Jag balanserar alltså på 4 förbannade dagar och det känns verkligen PIPP!!!
Ja, meningen är att den skall grädda i 40! Veckor, men vill den ut så vill den ut! En annan sak är smärtorna jag själv har fått uppleva med lite hopp om att JAG STÅR UT MED DETTA, DEN KOMMER JU SNART... Näh, då ska dom stanna upp allt och låta mig gå och vänta i några veckor till???
Det är det som känns jobbigt. Jag vet att det är för barnets bästa pga lungorna och den växer ju till sig mycket bättre och snabbare i magen.. Men Å anda sidan är det som att mitt på Julafton komma på - VI FLYTTAR DAGEN FRAMÅT NÅGRA VECKOR! När man precis börjat riva loss pappret på den förstå julklappen..
Jag vill inte gå länge till med värkar och veta att jag måste gå igenom allt detta EN GÅNG TILL.. När jag ändå redan var på väg.. Jag är öppen och bebis ligger perfekt, men vad ska man göra när det är som det är.. Jag är helt enkelt bara frustrerad, trött, utmattad och rastlös för tillfället.
Förstår ju varför dom gjort som dom gjort.
Huvudet hänger med - men känslorna gör inte alltid det..
Kommentarer
Trackback
