Efter timmar om timmar på Näl Intensivvårds avdelningen har vi nu tagit farväl av våran älskade far, morfar och svärfar! Det kom som en chock, som det oftast gör. Döden är förbestämd och i sig en självklarhet med ögonblicket man föds, men vi tycker oftast att det går för fort. Vi hinner  inte säga det vi vill säga eller göra det vi vill göra till/ med personen i frånga. Vi ångrar oss. Vi får helt enkelt inte förbereda oss, när det går så fort.

Läkaren hade konstaterad att inget hade hjälpt. Det var helt enkelt en för stor och kraftig hjärnblödning som var helt oförutsägbart och inte att lindra. Att se kroppen framför sig, som ändå ser helt normal ut, bortsett från kramparna, gör det svårt att förstå vad det är som händer/ har hänt. I väntan på ambulansen sent på nattetid, hålla hans hand och be om att det ändå skall gå bra är något av ett självförsvars beteende som kroppen har. Innerst inne visste min älskade sambo och jag att tiden för honom vår över. Men man skall ju aldrig ge upp hoppet.

Det blev en lång natt med 3 timmars vilotid mellan telefonsamtalen som ambulanspersonalen och läkare gjorde till oss. Till slut meddelade vi syskonet och då brast det. Verkligheten är fortfarande helt i dimman, men man är orolig. Orolig och rädd för vilket besked som väntar.

Tidigt, tidigt på morgonen ringer telefonen igen. Jag känner mig tom och bakfull. Vi skall komma in så fort som möjligt till Näl Avd 26! Det slog mig som en klubba. Att tala om det i telefon är inget sätt så självklart vill dom ha in oss så läkaren får meddels os dom tråkigt nyheterna. Väl framme får vi ändå se han - han sover, fin som en ängel, lugn och fridfull. Bortsett från alla slangar och datorer som var kopplad till hans kropp så såg han ut att bara sova. Han hede en fin solbrun hy och var varm om händerna, precis som alltid.

Med tiden vi väntade på röntgen och det definitiva svaret kom tårarna från och till. Hur många tårar går det att gråna egentligen? Och det är helt fascinerande HUR OLIKA människor reagerar på samma besked!
Dagen blev lång, även natten därpå. Vi började prata om annat emellanåt och tog små promenader.

Ja - för fort gick det för alla andra, men han kunde inte haft det bättre näl tiden väl var inne. Inga smärtor, inget lidande.

Det är bara en tidsfråga - för alla!

Vi sörjer

Att vi fick en hel gård och ca 200 djur att ta hand om helt plötsligt - bara så där - gör inte saken lättare, med enklare att biarbeta. Det kommer bli några tuffa veckor med kroppsarbete det juridiska och allt det praktiska.

Vi vill hedra honom i Krokstrands kyrka på Söndag morgon - va med oss och låt oss minnas honom som den människan han var och är. En varm hjälpsam kärleksfull person, som dessvärre inte får vara med på sin dotters bröllop och inte heller får vara den underbara farfarn till våran bebis som han hade blivit.

Vila i frid