Ja, där har vi vart ett helt dygn kan man väl säga. Från onsdag till torsdag eftermiddag.

Aldrig trodde jag att jag skulle känna som jag kände då, tänka som jag tänkte då - aldrig har jag kunnat föreställa mig att jag skulle kunna vara så rädd som jag var då!

Det hela började med att jag, som så många andra dagar, sitter vid datorn och bara tar det lugnt. Har ju semester och vädret var inte heller det vackraste just då så vad skulle jag annars göra.. Jag började känna en otrolig hetta stiga upp i kroppen och ansiktet kändes glödhett. När jag då skulle hämta ett glas vatten kände jag en otrolig smärta i bröstet, ryggen och buken. Jag fick svårt att andas och kunde inte röra mig. Att ligga ner gjorde ont, sitta eller stå var också helt omöjligt så till en början vred och vände jag mig som en Ål på golvet.

Efter bara fem minuter ringde John för att tala om att han skulle vara hemma om 40 minuter. Jag fick inte ur mig mer än det viktigaste - ONT - SJUKHUS - INGEN LUFT - BEBIS - och det var det.. Men han fattade direkt, så om smärtorna höll i sig tills han var hemma skulle vi åka in till sjukhuset bestämde vi! MEN - så blev det aldrig! Efter bara 10 minuter till så gav jag upp och ringde 112!

Varför tveka?  Varför vänta?  Varför riskera ett liv??  Jag var ju så rädd att det skulle vara något med den lille!!

Så klart skickade dom en ambulans med en gång. Grannen lyckades kliva innanför dörren precis när jag lade på luren. Han skulle egentligen bara komma med en liten blomma och hälsa dom nya grannarna välkomna till Kampetorp.. Men den stackarn fick en syn som inte många här i livet får. Som tur var hade han jobbat som sjukvårdare i lumpen så han visste väl lite grann hur han kunde göra väntandet lättare för mig - även om jag inte var någon bra patient är jag väldig tacksam att tillfället ville att jag kom förbi och jag inte längre va själv. Och fort gick det tills ambulansbilen kom. En känsla av lättnad och trygghet strömde genom kroppen och jag verkligen spran ut till hallen för att möta dom. Det var dock inte så smart då jag bara fick mer ont i kroppen.. Jag hörde mig själv skrika och vädja om att få smärtstillande - men det kändes som att jag själv var långt, långt borta från själva händelsen - som att jag stod bredvid och såg på mig själv och allt som hände runt ikring. Under den tiden hann John komma hem - och det jag såg i hans ögon var inget jag någonsin sett förr.

Gravid kvinna i vecka 24 - starka buksmärtor och krampar - gränsen till hjärtinfarkt - WHAT?? Bland allt det lugnande och morfin jag fick i mig hörde jag i dimman vad ambulanskillarna pratade med Akutmottagningen om i telefon. Jag hörde varenda ord, men kunde inte röra mig eller ens svara på deras frågor. Jag var fånge i min egen kropp. NU, nu var det dax att skärpa sig, Sanja. VAKNA - tänkte jag!!
Ambulanspersonalen ringde till sjukhuset igen och förklarade läget - Skall vi åka till Akutmottagningen eller Förlossningen direkt? FÖRLOSSNINGEN - vi förbereder allting direkt - hörde jag henne säga på andra sidan luren.. OH SHIT! NEJ, nej, nej tänkte jag. Det här får inte vara sant!! Under hela färden ner till Förlossningen höll jag fast tag om min mage med båda händerna. Jag kände hur lille plutten sparkade och höll på därinne. Jag kännde ingen skillnad mot förut , så VARFÖR i all världen skulle vi ner till Förlossningen??

Bilen saktade ner och vi kom fram. Under tiden hade jag hunnit lugna ner mig, eller om det var grogerna?? Vi kom in up till Barnmorskan och med en gång gjordes det ett ultraljud. Hjärtat slog - ungen var pigg, TACK!!! SO WHAT?? Vad skulle vi göra här? Några prover här och där. Inget var på G och allting var normalt - helt plötsligt! Jag fick ligga och vila i ett rum - några prover till skulle dom ta - jag såg ut som en YUNKEE med alla nålhål i armarna och en slang i armen..
Efter ett tag kom John, lite panikslagen men ändå lättad. Barnmorskan hade förklarat läget för honom. EKG på mig och barnens hjärta blev undersökt - resultatet kunde inte vart bättre! Eftermånga om och men så fick vi till svar att VI VET INTE! Barnet mår bra. Mina värden var helt normala - lite högt glukosvärde (vilket betyder att jag åt lite mer godos än vanligt) så jag fick godisförbud för att undvika graviditetsdiabetis! Men OK!! Vad händer nu då? Inget. Du får stanna över natten för observation, prover skulle tas imorgon bitti och en läkare får bedöma om hur det skall fortsättas.
Jag sov - sov så djupt och gott som jag inte gjort på länge! John fickstanna hos mig hela natten.

Dagen därpå gjordes det ett ultraljud till och allting såg helt normalt ut. Ingen bebis på väg ut, inga konstigheter över huvudtaget.. Ingen kunde förklara sig vad egentligen hände.. förutom min mamma <3
Efter att vi kom hem stog det 58 tjurar i stallet och väntade på mat så John var tvungen att gå ut med en gång. Jag blev bannlyst från Stallet och in på soffan - VILA - jao, vad är det?? Ta det lugnt och gör INGENTING! Jaha, ok :)
Mamma ringde och vi pratade ganska intensivt om vad som hade hänt. Hennes slutsats var den att min kropp helt enkelt sa ifrån! Det har varit allt för mycket dom sista månaderna. Jag kan inte göra allt detta jag vill och har gjort innan jag blev gravid.
Ända sedan första månaden jag blev gravid har det varit fullt ös (inte att glömma att det varit jobbigt innan åxå!!)

Februari:
Renoverar fortfarande men har blivit färdigt med det mesta - Hyresvärden kommer och talar om att vi måste flytta eftersom hans dotter vill köpa huset. Så då var vi tvugna att panikflytta så vi köpte ett litet hus längre bort. Samtidigt har det vart full fart på jobbet med jobb nästintill dygnet runt, jag jobbade och partajade - fråga inte hur jag hunnit med allt detta, men det gick!! Var uppe i Värmland tre gånger över bara nån dag för att uträtta några ärenden och mådde allmänt lite dåligt pga den j@vl* vintern som vart!!




Mars:
Lika mycket jobb och partaj, flytt från Rellen till Valex, vintern håller i sig och får mig att må ännu sämre. Ordning i hemmet ?? Kaos överallt. Kartonger och grejer i hela huset. Vad vi nästan glömde: SEMESTERN vi hade bokat redan före JUL! En tripp till tyskland i 2 veckor så då var det bara att packa/ slänga ihop kläderna som gick att få tag på och åka. Dagen innan vi åkte hann jag med en tjejkväll på QSRS och blev såklart DYGRAK i skallen!! Efter några timmars somn så blev det alltså raka vägen ner till tyskland - med bil och morfan köörde!! Ja, då kan man ju bara bli åksjuk!! Bakfull i baksätet när han kör - INGEN BRA KOMBINATION! Efter 13 timmar anländer vi i Berlin och jag är fortfarande "åksjuk"!!
Den åksjukan gick aldrig över och den tiden vi hade tänkt oss att slappna av, träffa gamla vänner och släkten gick åt till att ligga i sängen och spy!! Lite sightseing hann vi väl med, men illamåendet gick aldrig över. Jag mådde python THAT'S IT - Berlin IN MY ASS!! ahaha





April:
Hemma igen så var det fullt ös på jobbet igen! Tjöt om att äntligen börja få ordning på husets inre och vårt förhållande turades om. Måste erkänna att det var krisligt mellan oss ett tag och det tog på krafterna det med!! I väntan på inget så kom John på att jag hade blivit någon annan, sur och grinig och helt jävl@ bitchig. Såg ut som ett vrak och var helt j@vla sliten!! Var är din mens?? STRESS tänkte jag, men så småningom kom tankarna igång och Sanja gick och köpte ett GRAVtest - ett digitalt så man slipper krångla med några sträck som inte syns men ändå finns där.. GRAVID 3+ OH SHIT!! Detta förklarade en hel del och tankarna snurrade ännu fortare!! Vad skall vi göra?? Exakt hur vi gjorde vet jag inte längre, men det vi kom fram till att VI BEHÅLLER BERNET!!





MAJ:
Jobbet tar mycket energi, har det alltid gjort och kommer det alltid att göra! Trivs jag? NEJ - Men pengar behöver man ju.. Berätta för familjen att vi skall bli föräldrar - rätt så påfrestande - psykiskt - med tanke på att vi inte varit tillsammans så länge, men vi bestämde oss för att vi skulle kunne klara detta TILLSAMMANS!! Så det får dom andra bara acceptera :) Dom flesta tyckte VÄL att det vaR ROLIGT (jag vill bannlysa ordet VÄL och NOG ur svenska folkets hjärnor!!!) Det är inget ord utan bara ett j@vlä uttalande att gömma sig bakom när man inte vågar / vet vad man skall säga / tycka!! Nu börjar alla tjata om att MEN HÄR KAN NI JU INTE BO!! Nej, det fattar vi. Men när vi köpte huset var det i panik eftersom vi var tvungna att flytta från det andra så himla hastigt! Och HADE VI VISST OM ATT VI SKULLE FÅ BARN, hade vi nog valt ett annat hus!! Men nu var det som att MIN familj tvingade oss att bygga ut! NO MATTER WHAT alla säger - dom tvingade oss, tjatade på oss tills vi började riva och bygga - till en början! Pengar behövs men finns inte - bekymmer över allas öron! Jag hade bara lust att dränka mig eller alla andra!! Så tyckte nog John åxå - FLY IFRÅN ALLT DETTA OCH BARA MÅ BRA! Men ikke!! Alternativet var att börja bygget efter midsommar, när John har semester, men vissa andra tyckte inte lika så..





JUNI:
Jobbet äter upp mig!! Behöver man säga mer än att John fyllde år och några veckor senare dog hans far! Alla som känner till detta vet att med den dagen förändrades ALLT!! Det går inte att räkna upp allting och det kommer man aldrig kunna förstå om man inte har varit med! I och med att han gick bort lämnade han efter sig en HEL BONDGÅRD MED KÖTTDJUR! 160!! stycken tjurar + några kvigor på gärden. Fort fick man ta över, alla som ville hjälpte till alla som kunde stannade kvar och hjälper ÄN IDAG!! Jag bryter ihop bara jag försöker skriva om detta! Så mycket allting har förändrats.. Jag önskar att jag aldrig hade flyttat hit utan hade stannat kvar hos mamma i Arvika och jobbat i hennes affär!! JAG VILL HA ETT NORMALT LIV! Men som det är här i livet anpassar man sig till det mesta! John är den mannen i mitt liv och ALDRIG skulle jag lämna honom - även om det hade kännts gött ibland att komma ifrån allt det anadra - men att lämna honom, själv med allt detta?? NEJ!! Då gäller det att hålla ut och gå igenom vått och tårrt! För så skulle jag åxå ville att han gjorde för mig. Offra.




JULI:
Jag säger upp mig!! Jobbet tar så oerhört mycket energi att jag kommer hem och gråter mig till söms VARJE DAG!! Ledig är man aldrig och ingen bryr sig verkligen om hur man har det.. Semester semester står framför dörren för John, HELA JULI, men gården tar upp all tid och energi ur mannen min och såmed åxå ur mig!. John har slut på semestern och jobbar igen.. Upp tidigt och hem runt kl. fem. Äta mat - mata djuren och upp i sängen för att sedan återgå till jobbet tidigt kl fem igen.. en jobbig ond cirkel mad bara bara jobb och aldrig vila!! Vårt lilla barn?? Har helt hamnat ur fukus.. :(




AUGUSTI:
NU HAR JAG SEMESTER! Jag är ju gravid - har aldrig tatt det lugnt eller ens tänkt på den mer än lite då och då.. Ur bokstäverna är det inte så lätt att få fram några känslor så ni får tänka er in i vissa situationer.
ORKAR JAG MER?? NEJ!! Och det såg vi hur det gick med i onsdas!

Jag skall vara lat - sa mamma till mig! Lägg dig och vila lite, läs en tidning, sov eller pilla på datorn.. Bara jag tar det lugnt.
Då tänker man sällan på att hjärnan ALDRIG tar det lugnt!! När får den semester? När får den lugn och ro?? Det återstår att se..

Jag har skrivit av mig och det känns helt otroligt skönt! :)
Om jag fick med allt?? Vet ej !
Är det så viktigt?? Vet ej !
Jag försöker ju inte att rättfärdiga mig här på bloggen inför någon. Jag bara skriver, skriver det jag vill och behöver!

Har du läst ända hit tycker jag att du är värd en belöning och skall få ett litet tack av mig :)
Lämna bara ett kommentar med ditt namn och mail så kontaktar jag dig! :)

Skönt att bara kunna skriva ibland :)

Jag känner mig såå lättad :D

Lillen och Jag mår bra <3

Ta hand om er och va rädd om varandra*