Nu fick jag att en fin liten överaskning igår kväll när jag kom hem efter jobbet!
Tacos  och mys framför TVn och en hyrfilm <3
Min älskling är allt fööör underbar ibland <3
Idag blir det lite jobb och sedan hem och fortsätta måla på lillens rum. Sedan vill jag bara ta det lungt och vila. Lägga upp fötterna och mysa med fisen <3
Känner att jag börjar bli lite trött i benen och ryggen värker :( Magen är stor och väger inte längre bara några få gramm.. ;) Köttfärslimpan lägger på sig rätt rejält ;D
Och sparkar och härrjar som aldrig förr där inne. Mysigt är det men ju mer den rör sig desto tröttare blir jag.. Tar energin ifrån mig och jag äter inte presic mycket så det fattas för mig i slutänden. Meeeen vad gör det?? NOTHING ;)

Ha en go dag folkens <3
Puss på er/ SanjaLilli

• kommer jag klara av förlossnigen? (Klart har många andra gått igenom detta, men inte jag!)
• kommer jag förtränga dom första tecken på att NU BÖRJAR DET eller blir det mer naturligt?
• kommer jag vara FÖR SPÄND och orolig?
• tänk om jag inte klarar av detta..
• kommer jag att bli lycklig eller falla i ett hål?
• kommer VI att klara av allt detta - TILLSAMMANS?
• hur blir det sedan när vi kommit hem?
• hur delar vi på sysslorna och vardagens uppgifter?
• kommer jag att trivas i min egen kropp efter förlossningen?
• kommer jag få det stödet av John som jag behöver, förväntar mig och vill ha?
• kommer jag/ vi få det stödet av släkt och familj jag/ vi behöver?

Jag har svaren till alla mina frågor, egentligen, men ändå så funderar jag sååå himla mycket över allt detta dagligen och vet helt enkelt inte vad som är rätt och vad som är fel.. Det finns iofs inget RÄTT eller FEL i att bli/ vara en bra förälder. Man kan lyssna på andras åsikter, tips och råd.

Men man måste ändå klara av detta själv!

Det finns bra och mindre bra sätt och många olika åsikter om ALLT! Men var och en får hitta den bästa vägen för sig själv och sin egen familj.. familjen ja, nu blir vi en egen liten familj. Helt otroligt och såååå långt bort i mina föreställningar. Varför känns det så långt bort - så overkligt?? Även fast det bara är några veckor kvar, inte alls länge till vi ska bli just detta, en familj!

Jag känner en otrolig stark kärlek till barnet i min mage. dock har jag aldrig räffat den personen  förut, men egentligen har jag gjort det - i John & Mig! Den känns helt naturlig att ha med sig, att prata med den och att ta hand om den - ja, redan nu tänker man ju på allt man gör och äter:

• "Hur mår Du?"
• "Är detta bra för Dig?"
• "Gillar du detta?"
• "Är allt ok där inne?"

Jag längtar så otroligt mycket efter att äntligen få träffa DIG! Ändå så älskar jag så otroligt mycket att ha DIG i min mage så jag skulle helst aldrig vilja släppa DIG ut därifrån! :)

Så sakta men säkert börjar jag förstå min egen mamma. Mer och mer för varje dag. Allt hon har gjort för mig, allt hon har sagt till mig. Allt detta, av ren kärlek!
Ännu mer förstår jag mig på relationen mellan mamma & mormor - min mamma och hennes mamma.. Vad livet är oförutsägbart och helt fantastiskt! Vi borde leva mer i NUET och inte titta ochlängta så mycket framåt - det är så mycket vi går miste om då..

Bebisen i magen - om Du nu är en Han eller Hon så älskar jag Dig - så otroligt mycket!
Det är en annan kärlek än jag känner för John. Inte mer och inte mindre. Lika mycket fast på ett annat sätt :)
Samma känsla får man säkert om man skulle få ett till barn, där många undrar

• kan jag älska det andra barnet lika mycket?
• kommer jag att älska det andra barnet mer än det första?

För precis så tänkte jag för inte allt för länge sedan om min kärlek till John! Kan jag älska han lika mycket sedan som jag gör nu? Kommer jag att glömma bort att ge han kärlek? Eller ens visa en gnytta av intresse när det händer något så stort i mitt liv, med min kropp, inom mig..?

Men det kanske blir tvärtom, tänkte jag. Barnet kanske inte får nog med värme och kärlek.. Tänk om jag skulle glömma bort bebisen?!?!

Så dåligt jag har mått pga detta - mina konstiga tankar.

Men NU vet jag att det finns så många olika sätt att älska på, att visa sin kärlek på, att njuta av livet och överväldiga olika situationer - ensam eller tillsammans <3
Jag är inte rädd för dom frågorna längre!

Idag vet jag svaren!
Idag är jag smartare än vad jag var igår och min kunskap om livet kommer bara att öka och jag kommer att få så många mer svar på alla livets frågor, ju äldre jag blir.

Ibland vill man vrida tillbaka tiden och göra saker annorlunda - men VARFÖR?? Jag lever ÄN IDAG så allt som har hänt i mitt liv bra som dåligt, roligt som tråkigt har ju bara gjort mig starkare och smartare!
Jag skulle INTE vilja gå tillbaka och ändra på något!
Jag skulle kanske bara gå tillbaka och viska i örat på några personer hur mycket dom betyder/ betytt för mig, säga TACK eller bara ge dom en varm kram! Men det kan jag inte göra idag.
Vissa finns inte bland oss längre, andra har stuckit och resten är det bättre att låta vara ifred.
Livet är som det är.
Men Ni som betyder något, Ni borde veta, men kanske inte tar åt er ändå.

---

PRESS THE RED BUTTON!
-Back to life, back to reality-

Nu skall jag avsluta min filosofiska stund och fortsätta med tvätten ;)

SanjaLilli*

Jag själv ser denna uppmaningen, till att vara lite mer social, att bry sig om varandra, att möta andra - nya - människor, som en självklarhet! Visst är jag inte heller någon expert på detta, men jag försöker att tänka på det i alla fall - varje dag.
Man kanske inte borde umgås med samma gäng varje dag, sätta sig med samma  personer vid samma bord på lunchrasterna. Om nu på jobbet, i skolan eller någon annanstans. Men det blir gärna så, eftersom inte alla är öppna och beredda på att släppa in nya människor.
Men man kan inte göra mer än att försöka, om och om igen - och det är ett stort kliv, att försöka, i dagens sämhälle!

Om Friends

Friends arbetar för att barn och unga ska känna sig trygga och slippa utsättas för mobbning och andra kränkningar. Skolan har alltid varit Friends huvudarena men sedan ett par år tillbaka har vi även etablerat oss inom idrottsrörelsen. Sedan hösten 2009 har vi dessutom börjat utbilda i förskolan. Målet är att hjälpa dessa att få igång ett långsiktigt och seriöst arbete mot mobbning.

Läs mer om friends på deras hemsida:

Jag ville tacka er för ert intresse och vill försöka göra mitt bästa i att fortsätta hålla ert intresse uppe :) Men det kanske räcker med att vara gravid och blogga om det för tillfället ;) Bilder följer så klart ALLTID - om så lite efter ibland, men dom kommer allt till slut :)

Självklart hör vi av oss nästa gång vi är i Gbg!

Hoppas att lägenheten har blivit hemtrevlig, såg ju några bilder på Linnéas blogg.
Puss på Er / Sanja

Tudor kom och la sig bredvid mig i sängen ett tag imorse, innan jag verkligen gick upp. Det gör han nästintill varje morgon. Han ligger bredvid mig, den gamla katten och pratar med mig, somnar och pratar sedan lite till. Han lämnar mig aldrig själv här i huset och följer alltid med och pratar.

Tudor är 15 år gammal och har bott på den här Gården sedan han föddes. Han blev ensam när Johns far gick bort och det var säkert inte lätt för honom att förstå. Han är en speciell katt. Inte som alla andra. Han har ett speciellt sätt att kommunicera då han är döv och med tiden verkar ha fått dålig syn. Är det kanske någon annan som pratar via honom?? Det är något mystiskt med gamle Tudor när han smyger runt i huset, tyst & svart som natten.

Nu har han fått en ny liten familj att vakta. Tiffy är jätte glad i honom, fast han är större än hon själv. Kitty däremot är dock lite skeptisk när det gäller hans närvaro. Men hon är inte så gammal än, ganska liten, dock tjock som en val just nu! Hon ska nämligen också bli mamma, precis som jag J Jag hoppas bebisarna mår bra när dom kommer och att dom inte blir allt för många!

Tudor kommer alltid att finnas här på Gården. Och dagen han blir borta kommer bli en tung dag.